Klasskamp eller klassamarbete?

04Mar08

Jag var på debatt igår på ABF-huset. Frågan var om ett arbetarparti kan fortsätta kalla sig arbetarparti utan att ha en klassanalys. Arrangörer var Tvärdrag, tidskrift för Ung socialdemokratisk debatt och i panelen satt Björn Elmbrant, Katrine Kielos och David Ericsson. Debattsalen var full, så full att att dom fick öppna väggarna och göra salen dubbelt så stor. Vill ni läsa en kommentar på debatten kan ni göra det på Petters blogg: Om klass och S(AP?).

Under föredraget påstod Björn Elmbrant att det arbetarklassen vinner på och har vunnit på är klassamarbete inte klasskamp. Som att det skulle vara klassamarbete som gör att vi tar till fackliga metoder som strejker och blockader för att få bättre arbetsvillkor. Som det ser ut idag så mynnar förhandlingar kring arbetsvillkor oftast ut i en kompromiss men på vägen dit används eller hotas det med organiserade strejker, blockader, m.m. Skulle arbetarklassen se sig som en grupp som ska samarbeta med arbetsköparna för att få det bättre  skulle arbetarklassen inte bara misslyckas med alla försök till bättre livsvillkor utan också märka att de med tiden får det sämre i jämfört med arbetsköparna. Krav på förändrade arbetsvillkor måste ständigt styrkas upp med hot om att helt enkelt göra det svårt för arbetsköparen genom blockad av arbetsplatsen eller någon annan facklig kampmetod.

Ta den gruppen i Sverige som just nu antagligen är den mest utsatta: Papperslösa. De papperslösas kamp för att komma upp i en genomsnittlig lön (eller mer) börjar inte med ett samarbete med sin arbetsköpare där de går till den och säger något i stil med ”Vi vill ha mer lön. Nu samarbetar vi och går från 20 kr/timmen till 80 kr/timmen och gärna vit lön med!”. Den kampen börjar oftast genom organisering, analys och konflikt (klasskamp!) genom att hota om ex. strejk och blockad; Berns med flera vill ju knappast att folk ska veta att dom har papperslösa anställda med en lön på 10-20 kr timmen, svart och därmed får de papperslösa och dess fackförbund oftast som de vill innan konflikten har nått det offentliga. Intresse mot intresse gäller ständigt oavsett vem som påstår sig vara mest moraliskt lagt och oavsett den arbetandes bakgrund vad gäller kön och etnicitet. Arbetsköpare som grupp har aldrig och kommer aldrig att göra det sämre för sig själva; dvs. ge mer till de som arbetar för dem utan påtryckningar. Sådana förbättringar får arbetarklassen genom klasskamp. Elmbrant får gärna förklara vad han kallar den kamp SAC Syndikalisternas* för. Ska det kallas klasskamp eller klassamarbete? När jag ändå har börjat fråga: Elmbrant, varför inte nämna SAC Syndikalisterna när du skriver om att facket måste organisera papperslösa? Ett lästipps är Lotta Holmbergs artikel i Arbetaren: Ordning och reda i stat och på marknad.

Det värsta med att hävda att klassamarbete är det som har gett arbetare bättre arbetsvillkor är att konflikt perspektivet går förlorat. I en värld där girighet kallas för framgång och löneskillnader på flera hundra procent inte anses som något märkvärdigt måste vi komma ihåg att hålla konfliktperspektivet nära och levande. Det är inte för att arbetare går i konflikt för mycket lärare och sjuksköterskor har extremt låga löner. Det är inte heller för att arbetare går i konflikt för mycket vissa länder beskrivs som låglöneländer. Det är inte heller därför företag kan sänka löneutgifterna genom att hota om att flytta. Tvärt om krävs mer konflikt, mer klasskamp.

* SAC Syndikalisterna är det fackförbundet som i dagsläget organiserar och går i konflikt för papperslösa.

———————————————
Dagens filmsnutt: Mormor äger gubbe i Merca! Helt underbar.

Filed under: Arbetsplatskamp, Bloggar i Konflikt   |  3 Comments