De senaste veckorna har det brunnit en del: Kulturkampanjens hus Cyklopen, bilar och butiker i Grekland och senast bilar och barrikader i Malmöförorten Rosengård. Till vilken nytta kan vi fråga oss… Fast är det så förbannat intressant? Är inte den relevanta frågan hur det kommer sig att det brinner och vad som kan komma därur? Ja våld mot någon som inte vill bli utsatt för det är så klart som isolerat händelse förjävligt men ingen av bränderna ovan har kommit ur ett vakuum.
Varför Cyklopen brann ner och vem som gjorde det är inte säkert men allt pekar på nationalister med en fetisch för Hitler med bihang:
1. Huset tändes på den 29 november, kvällen innan den 30 november då nazister av tradition ärar Karl XII dödsdag och en vecka innan Salem. Det är alltså en tid på året då många fler nazister än vanligt befinner sig i Stockholm.
2. Ett fackligt engagerad par med ett två år gammalt barn fick bensin genom brevlådan in sin lägenhet på tredje våningen i ett hyreshus två dagar efter att Cyklopen brann ner. Familjen var sedan tidigare engagerade i fackföreningen SAC Syndikalisterna och hade fått utstå hot från organiserade nazister. Deras hall brann kraftigt men de lyckades fira ner sig själva och sitt barn genom ett fönster till grannen under.
3. Samma tid som branden beräknas ha startats skulle Nätverket mot Rasism ha ett möte i lokalen. Mötet var som tur inställt.
Ett kulturhus brann alltså ner och vad kan det då bero på? Jo ett generellt svar är att vi ser en grupp vars problemformulering, den konflikt de ser som viktigast att agera runt; vår tids största problem, är den så kallade kulturblandningen och dess konsekvenser. Där till ett hat mot det mesta som sticker ut och en vilja till en steril ordning som knappast gynnar något annat än inavel och misshandel, ofta inom den omhuldande kärnfamiljen. Jag ser så klart all den där rasistiska retoriken som rena rappakaljan, men då utgår jag från och lägger skulden på en helt annan konflikt: den mellan rik och fattig: den mellan den med makt och den utan. En uppfattningen nazisterna gärna kopplar, med all rätt, till kulturhuset Cyklopen. Huset tändes på för att den gav rum åt folk som delar den här uppfattningen med mig och gärna deltar i arrangemang mot nazister och är aktiva i grupper nazister angriper. Exempel är Ingen människa är illegal, SAC Syndikalisterna och Pride.
Så vad kommer ur det här? Vad jag har hört från aktiva i Kulturkampanjen är den gruppen mer välfungerande, aktiv och målmedveten än någonsin tidigare. Dessutom strömmar nya medlemmar, pengar och annat stöd in. Så visst har vi anledning att tro att vi inom några år kommer få se ett än vackrare och stabilare bygge från den gruppen. Låt mig här citera från min intervju med Klara från Kulturkampanjen: Dom har bara bränt ner vårt hus, inte något engagemang!
Så till elden, ockupationerna och strejkerna i Grekland och Rosengård. Varför brinner det och vad kan komma därur? Historisk bakgrund till konflikterna och vad som har hänt kan ni se här och läsa här. Jag ger med mina rader här nere en förklaring och mitt stöd, tvärt emot de flesta i den mer etablerade vänstern, till vad med rätta kan kallas våld och ödeläggelse.
Folk har i alla tider av civilisationer blivit utnyttjade på alla de mer eller mindre fräcka sätt och reaktioner, för det är vad det är, är vad vi ser på gatorna, arbetsplatserna och skolorna i Grekland. Reaktioner hittar vi också i Malmö och dess Rosengård. Att fylla tidningar med diverse ickevålds grupper som ska förklara att våld minsann inte löser någonting är inte bara att ställa helt fel fråga utan också att inte alls förstå sig på problemet. De som kravallar behöver inte ursäkta sig. Visst kan det ibland säkert vara helt jävla meningslöst, speciellt när civilpolis, som de gärna gör i Grekland, själv står för att tända på de mindre lyxiga butikerna. Eller vadå meningslöst. De belyser något varje människa med ett uns av känsla för vad orättvisor kan leda till borde förvänta sig: Handling där folk dagarna innan inte har agerat trots massiva orättvisor. De tar till direkt konflikt och aktion, de viker sig inte så fort polisen dyker upp. Det smartaste vi får höra då är: Men sluta, vi lever ju i en demokrati. Visst, en demokrati i dina drömmar men inte mycket mer än så.
Här går det så klart att fråga sig om vi ändå inte borde gå ut och predika ickevåldets budskap då det ändå ju, hallå!, är så vi kommit så långt här i Sverige med rättigheter och så vidare. Men nej du. Vi har kommit långt på grund av ett tidigt massivt engagemang i arbetarrörelsen där de ställde hårda krav, gick in i direkt konflikt på alla möjliga plan: Kravaller, ockupationer, strejker, sabotage, och så vidare. Det vi har sluppit är en (tillräckligt stor) rörelse som tror sig kunna göra en sorts revolution genom ett parti och staten. Det vi har haft är en frihetlig, en facklig och en utomparlamentarisk så väl som parlamentarisk kraft som delvis har lyckats. Fast den åstadkom så klart inte i närheten av vad den kunde ha drivit igenom. Här kan ni läsa mer om samarbete vs konflikt, eller klassamarbete vs klasskamp.
Svaret på frågan vad som kan komma ur det här får bli extremt vagt: Kanske leder konflikterna och engagemanget till något som gynnar människan utan makt, kanske inte. Min poäng är att du, ni som läser det här ska våga se på våldet utan att skämmas. Att ni ska våga stå för det och peka, ta på och forma om det som enligt all logik är anledning till upproren. Helt enkelt våga tro att en annan värld är möjlig utan att självmant plocka bort släggan, hammaren, sågen: Kravallerna, sabotagen, blockaderna och andra konfrontativa verktyg.
———————————————
Senast från Dagens Konflikt: Kontroll och våld i vår vardag
Bloggar i Konflikt: Tänk snabbt, Var det någon som sa Maffia, Sabuni ger med den ena handen och hailar med den andra, Autonoma Kärnans önskelista
5 comments
Comments feed for this article
december 24, 2008 vid 1:23 e m
Mike
Nej det blir inga fler kravaller.
nu har messet kommigt fram om missnöjet..
Nu väntar fok bara på regeringens reaktion.
Nästa gång blir det kravaller lite överallt.
Hoppas vi slipper en nästa gång.
hoppas nu dom börjar lyssna istället för att mörklägga
december 24, 2008 vid 1:56 e m
Erik Larsson
Hoppas det blir lite fler demonstrationer då…
december 31, 2008 vid 2:15 e m
Decemberstressen och arbetarhänderna « Vardagspussel
[...] mer: Kim Müller, Autonoma Kärnans nyårslöften, Vida Latina, Samhällsfeber, Redunans, Jesper Nilsson på Dagens [...]
februari 19, 2009 vid 8:47 e m
ulas
RÄTTSSÄKERHETEN I FARA!
Många svenskar verkar leva med tanken om att det i Sverige existerar rättssäkerhet, med detta menat att de sammhälleliga konventionerna och lagarna är till för att skydda individen. Många svenskar tror även på tomten, gud, påskharen och andra metafysiska konstigheter som inte har någon form av instans i verkligheten. Verkligheten om rättssäkerhet i Sverige är mycket annorlunda än den falska föreställning som myndighetssverige dagligen inpräntar i våra systrars och bröders formbara fantasier. Och när verligheten når ikapp fantasierna så är det försent att vända om utan radikala påtrykningar. Lagen om FRA kom inte helt plötsligt, den kom smygande och blev en del av verkligheten. I samma anda försöker myndighetssverige nu vänja svenskar vid tanken att utlämning av politiska flyktingar till länder där det finns tortyr är i enlighet med svenskens uppfattning om rättsäkerhet. Det är helt oacceptabelt att Sverige först erbjuder en fristad åt politiska flyktingar för att senare lämna ut de som kadaver till korpar.
Frihetsberövningen av Musa Dogan är inte bara ett brott mot alla samhälleliga konventioner som Sverige anammat utan även en direkt hot mot tusentals politiska flyktingar som nu lever med föreställningen om att de lever i en fristad. Vi kan inte vänta med motåtgärder, vi måste stoppa utlämningen av Musa Dogan.
21 februari kommittén uppmanar alla inom vänstern att göra Musa Dogans sak till sin egen sak och stoppa statens planer på utlämning. Vi bjuder in alla till en demonstration mot statens planer, den 21 februari kl 13:00, Speakers Corner, Växjö.
21 februari kommittén
april 7, 2009 vid 11:08 e m
ulas
MUSA DOGAN – EN POLITISK FÅNGE I SVERIGE
I FN:s allmänna förklaring av de mänskliga rättigheterna, artikel 14, står det som följande
”… Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse. ”
Den 27 januari 2009 behövde Dogan för andra gången söka sig till denna rättighet, första gången var det förföljelse från de turkiska myndigheterna och andra gången förföljelse från de svenska myndigheterna.
I början på 90-talet var Dogan politisk aktiv i ett förbjudet socialistisk parti i Turkiet. I sin kamp för det fattiga turkiska folket faller han i de turkiska myndigheternas hand. Domen från de turkiska myndigheterna blev inte nådiga, livstids fängelse. Som senare omvandlades till , åter igen icke nådiga, trettio år.
För en politisk aktiv person i Turkiet så innebär inte fängelsevistelsen en passiv tid, de politiska aktiviterna fortsätter även i fängelsena. Dogans personlighet vek inte heller från denna röda linje. Med livet som insats ingick han, tillsammans med kamrater, ett flertal gånger i hungerstrejker. Följden av hungerstrejkerna blev Wernicke-Korsakoffs syndrom. Efter tio års fängelsevistelse blir Dogan villkorligt frigiven för medicinsk behandling, dock endast på villkoret att återvända efter avslutad behandling och avtjäna sina tjugo resterande år. Dogan flyr och går under jorden för att senare dyka upp i Sverige och söka sin rätt i artikel 14.
År 2006 vägrar migrationsverket Dogan uppehållstillstånd. Dogan och tre andra kamrater gör vad de alltid vana vid när livet är satt på spel, nämligen hungerstrejka. Dock denna gång inte i ett Turkiskt fängelse utan mitt på ett svenskt landmärke som vi är så stolta över, Sergels Torg i Stockholm. Av de fyra modiga män som sätter sina liv som insats för att kunna åtnjuta sin rättighet i artikel 14, är det endast Dogan som migrationsverket visar sin nåd, och ger honom en fristad i Sverige.
Den 27 januari blev Dogan frihetsberövad i Växjö. Anledningen var de turkiska myndigheternas iver att låta Dogan avtjäna resterande fängelsestraff på tjugo år. Ett straff som med tanke på hans lydhörhet för den turkiska rättvisan sannolikt kommer omvandlas till trettio år. Med hänsyn till Dogans hälsa kan vi nog åter igen liksom i fallen med Egyptierna vara efterkloka om vi tillåter de svenska myndigheterna att skicka tillbaka honom.
Våra medicinska upplagsverk måsta uppdateras. När du söker Wernike-Korsakoffs syndrom i de olika medicinska verken, står det att syndromet är en neuropsykiatrisk sjukdom som drabbar alkoholister eller folk med ätstörningar av något slag. Man borde även nu lägga till att det även drabbar politisk aktiva människor som använder hungerstrejk som protestmetod. Vilka makarbra översittare vi är! Vilka ohörsamma människor utan samveten vi har blivit, som trots den enorma landytan vi besitter, och trots att vi endast är några miljoner till antalet, förvägrar människor som anseligen och bevisligen behöver en fristad. Vilket syndrom lider vi av när nekar folk söka sin rättighet i enlighet med artikel 14 som vi har skrivit under?
Vi tycker om att leva med tanken av att det i Sverige existerar rättssäkerhet, med detta menat att de samhälleliga konventionerna och lagarna är till för att skydda individen. Det är helt oacceptabelt att Sverige först erbjuder en fristad åt politiska flyktingar för att senare lämna ut dem som kadaver till hyenor.
Frihetsberövningen av Musa Dogan är inte bara ett brott mot alla samhälleliga konventioner som Sverige anammat utan även ett direkt hot mot tusentals politiska flyktingar som nu lever med föreställningen om att de lever i en fristad. Vi har inte råd att vara efterkloka, vi måste stoppa utlämningen av Musa Dogan!
BARIS